LV: Let me show you how it's done

Träning var det ja... eller var det verkligen träning? Kändes mer som något slags mordförsök på en grupp simmare.
Vi tar våra cyklar till byggnaden där vi ska mötas. Värmer upp. Sen drar helvetet igång. Vi delar upp oss tjejer och killar och sen berättar tränarna att det är dags för en 45 minuters löprunda. Trevligt nog så var de inte bara 45 minuter, utan det är även 45 grader. Vi måste ta denna löprunda ute och eftersom klockan är halv två på dagen finns det heller ingen skugga. Jag springer i tio minuter, känner hur jäkla påfrestande värmen är. Fortsätter springa, sol överallt. Vi kommer fram till vår enorma stadio, dags att springa i trappor, jag klarar en trappa, sen väljer några av oss att springa runt stadion ett par gånger istället för mördartrapporna. Vi spriner vidare, mer sol. Jag försöker att vara stark, men jag gråter ändå. När jag börjar gråta skriker en av teamcaptains "kom igen nu Emma, det är bara 20 minuter kvar!" 20 långa helvetes minuter. Vi får inte gå, jag gör det ändå. Tror att jag ska spy eller svimma hela tiden. Vi springer och vi gråter, jag är absolut inte ensam om att gråta. När världens mest långa 45 minuter har gått är känslan i kroppen obeskrivlig. Det gör ganska ont. Jag dricker typ 5 liter vatten i ett svep och håller lika mycket över mig. Vi stretchar i 2 minuter sen har vi styrka. Situps, armhävningar, upphopp, allt. Jag är inte jätte stark just då. Efter kanske 30 minuter av styrka ger de oss 20 minuter för att ta oss till simhallen som är på andra sidan campus. Vi slänger oss på våra cyklar, trampar till simhalln, slänger på baddräckterna, hoppar er i vattnet. Simmar in. Sen är det 20x50 ben, max. Mina jätte pigga ben kör på som blixten. Sen tränar vi simning i kanske en och en halv timme. Sen är vi faktiskt klara. Det var dagens mysiga träningspass. Nu har jag en dunkande huvudvärk.

Efter träningen äter vi, sen är det faktiskt dags för att cykla vidare för att ta blodprov ngonstans långt borta. Vi cyklar i snigelfart, jag som vanligtvis är rädd för sprutor orkar inte ens bry mig, se cyklar vi hem igen.

Jag tänker dock fortfarande säga att jag har det kalas bra här! För jag har verkligen hamnat i världens bästa simklubb som är som en stor familj. De äldre tjejerna stöttade oss till 100% idag och sporrade oss att fortsätta ta i hela tiden. Vi har dessutom haft flera "girlmeetings" där vi äter pizza och pratar om vad som vi kan förvänta, vad de förväntar, om hur vi alltid kan prata med varandra, att de älskar oss enormt mycket osv. Känns ibland som att man är med i en teenagemovie, och saker och ting kunde inte ha varit bättre.

Här kommer också bilderna från igår. Alla atleter på UNLV premier bar likadana T-shirts och kepsar. Det såg ganska roligt ut eftersom vi är ett par hundra atleter. Vi har fått grymt mycket kläder och andra trevligheter från skolan de senaste dagarna. Jag ser faktiskt ut som en riktig sportfåne nu för tiden, för jag har blivit en riktig Rebel nörd. (The Rebels är atleterna på skolan)